Så brukar det ju inte heta utan tvärtom, tupp i hönsgården ska det ju vara. Men inte ombord hos oss.

En styrman kom till mig för några dagar sen och frågade hur det kändes att vara höna i tuppgården som jag ju blir här ombord som ensam tjej. Vad mina kompisar hemma säger om det osv.

Ärligt så vet jag inte, för mig är det inget konstigt. Jag visste att branschen är otroligt mansdominerad och hade tur att segla med ytterligare två tjejer ombord på mina första två båtar. Det gav mig en mjukstart och en chans att lära mig hur jag ska bemöta folk för att få respekt osv.

Tror inte att jag träffat någon som har ifrågasatt mig rakt upp i ansiktet. Däremot så tror jag det snackats skit och jag vet att det finns folk som tycker att tjejer inte har något att göra på sjön.

Självklart får folk tycka och tänka som de vill, min åsikt är att så länge man klarar av sitt jobb så spelar inte könet någon roll.


Att vara ensam tjej är inget problem i sig, inte på den här båten, inte för mig i alla fall. Saker blir i många fall vad man gör dem till. Jag kände ingen här när jag kom hit, då var det tufft, även om jag blev väl omhändertagen så kände jag mig ensam i början. Svårt att komma nära killar snabbt när man bara blir skickad nånstans. En vecka, sen kändes det som om jag alltid vart här, nästan i alla fall. Jag tog plats från början och högg ifrån mot dem som testade mig och vann allt på det.

Få stunder som någon sett mig på dåligt humör här ombord. Alla andra har såklart en del i det också, det var bra stämning, jag trivs, andra trivs, jag trivs ännu bättre, det blir en god cirkel.