Inne i dimman, det är vi det, på Rotterdams ankarplats har vi snart växt fast och rastlösheten börjar komma krypande, hos en del mer än andra. Mest synd är det såklart om dem som är på hemväg men inte kan göra annat än att vänta. Mycket båtar runt omkring oss, men vi ser inte speciellt många för dimman ligger runt oss och regn kommer och går. Inte vad jag trodde när jag åkte ifrån sommaren hemma för en vecka sen.

En vecka har jag vart här ja, en vecka som har varit som en dag och som en månad, ni vet som det brukar när något är nytt. Känns som att jag alltid varit här på det sättet att jag kommit in i allt så bra (eller okej, jag springer hos kapten med 20 frågor varje gång jag startar proviantering/inventeringsprogrammet på datorn men annars så). Men så tänker man efter att tiden har gått så fort och så många dar som åtta har jag väl inte varit här. Jo, det har jag och det är läskigt vad tiden går. Men bra att den inte kryper fram för jag längtar till jag får komma hem på sommarlov/semester på riktigt, till vår nya fina lägenhet (är den klar snart?) till min fina sambo och vår lilla kisse, till familj, kompisar, fotbollslag, allt som hör till den där vardagen som jag lärt mig att uppskatta efter att varit borta så mycket, men som är så självklar för dem flesta.

Men tills den dagen kommer som jag ska åka hem så ska jag njuta av att vara här, för det är en toppenbåt med fina människor som gör mitt jobb både lättare och roligare genom att vara tacksamma och positiva. Klart man längtar hem ibland, man är sliten, trött, har en dålig dag någon gång men egentligen så har vi det himla bra. Vi har ett jobb, vi trivs på vårat jobb, vi har goa kollegor som är måna om varandra och det vi saknar där hemma finns med största sannorlikhet kvar när vi kommer hem.